Jag scrappar. Det var länge sedan och sååå välbehövligt!
Papperspyssel har stått överst på min Att göra-lista i flera veckor, men tröskeln har varit hög. Sent igår kväll satte jag igång. Egentligen var klockan redan för mycket för att dra igång ett sånt projekt men jag tänkte att om jag bara startar lite så kan jag fortsätta imorgon. Det var helt rätt tänkt.

-Varför gör jag inte det här oftare, när jag mår så bra av det? mumlade jag till David. och gick och lade mig med skrivbordet fullt av blommor och grejs så att jag skulle vara tvungen att fortsätta idag.

I kväll skickade han iväg mig till scrapsakerna direkt efter kvällsmaten men kommentaren:

-Vem ska ta hand om oss om DU går sönder?

Nej precis. Det var ju det där med syrgasmasken… Jag måste ju hitta små stunder då jag tar hand om mig själv och gör saker för min egen skull. Tur att någon förstår det. Synd bara att det inte är jag själv.
Nu är min lilla tavel-låda färdig och jag känner mig alldeles lugn och fulltankad. Jag undrar om jag ska starta något nytt som jag fortsätter med imorgon?

Varför är det så svårt?

Hösten är här med jobb, kvällsaktiviteter och att-göra-listor. Rutiner, logistik och vardagspussel.

Mitt mål för hösten är att bli bättre på att sätta på min egen syrgasmask först och sedan hjälpa andra. Utan syrgasmasken fungerar jag varken som förälder, hustru eller pedagog. Det vet jag ju. Varför är det ändå så svårt?
När jag blir arg på barnen så säger jag: ”Lyssna nu. Gör det du ska.” och sedan förväntar jag mig att de gör just det. Varför lyssnar JAG inte på mig själv?

Varför tar jag mig inte tid att andas lite syre?

Våren har varit tuff på många sätt. En ändlös rad av sjukdomar. Orimliga krav och arbetsuppgifter som inte ryms inom arbetstiden. Övertidsarbete. Orkeslöshet. Tristess.

Nu väntar fem veckors semester. Fem välbehövliga veckor som jag vill fylla med vila, glada stunder och solsken. Jag hoppas hitta ork, lust och inspiration för skapande av något slag.

Denna första semesterdag tänkte jag rensa och sortera i skaparhörnan. Inte nödvändigtvis för att behovet var akut, utan för att det brukar vara ett bra sätt att återupptäcka både material och inspiration…
Istället körde jag fyra maskiner tvätt, bäddade rent, städade större delen av huset, jobbade en stund, bedrev fritidsverksamhet, utfodrade fyra hungriga vargar, tog jobb som badvakt samt åkte en sväng till IKEA. Helt enkelt en fantastisk dag!
Skaparhörnan får städas en annan gång.

Det är den som går vilse som finner de nya stigarna.

Och så passerade även påsken.

De senaste veckorna (månaderna?) har kantats av sjukdom och inställda roligheter. Påskmiddagar, bowling och annat skoj som planerats har vi fått stryka en efter en. En lightrenovering har lagts på is. Helgens aktiviteter är hotade… Nu är jag VERKLIGEN trött på denna vinter och alla sjukdomar! Jag vill ha vår med ljus och värme så att bacillerna flyger iväg.

Var tar tiden vägen? Jag förstår det inte…

Sist jag skrev var David i Texas och jobbade. Han har kommit hem för länge sedan, vi har hunnit med fest, vardag, en skidresa (Där de flesta av oss var sjuka de flesta av dagarna, men annars var det en trevlig resa…) och lite av varje.
Nu rullar födelsedagståget in. Vi har redan hunnit avverka Davids födelsedag och vårt gemensamma kalas, men vi har tre födelsedagar, tre (eller fyra?) kalas, en hajk (Isak) och en sälenresa (David) att se fram emot de närmsta fyra veckorna. Plus den normala vardagen med jobb, skola, innebandy, scouter, gymnastik, tandläkarbesök, skridskoutflykt, öppet hus, föreläsningar och kvällsmöten. Jag tror vi har EN tom dag kvar fram till påsk…
Fullt upp skulle man kunna säga. Det är kanske inte så konstigt att jag aldrig hinner scrappa.

Eller det gör jag ju, ibland, men att fota och blogga är det snålare med. Å andra sidan tror jag inte att det är så många som fortfarande tittar in här efter min evighetslånga bloggtorka…

David är utomlands i två veckor, Tindra är sjuk och Isak trött och sliten. Dagarna fylls av längtan. Vi räknar ner till fredagen. Återföreningen.

Barnen har somnat tillsammans uppe i dubbelsängen, jag sitter och scrappar. Jag plockar bland mina saker och hittar små skatter. Jag fylls av lust och skaparglädje. Jag hittar tillbaka. Skrivbordet är stökigt men det gör ingenting. Jag fortsätter imorgon kväll.

Vet ni vad det här är?


Det är inte bara en legofigur utan även kärlek och omtanke.
I november fick Isak en ”hemlig påse” med en legofigur och på samlarkartan fanns denna söta tomte med.
-En sån skulle jag vilja ha till min stad som jag samlar till! Sa jag och tänkte inte mer på det.
I torsdags hade Isak julklappsbyte i skolan. I paketet fick han en blinkande penna som han bytte till en kortlek vilken han sedan bytte till denna legotomte. -För att slå in i ett paket och ge till mig!!!
Jag blev alldeles tårögd. Det är en av de finaste presenter jag någonsin fått.

…och så kom december som en överraskning!
David och jag brukar alltid vara ute i god tid när det gäller julen, både i planering och genomförande. I år blev det inte så, det vi missade i november när vi var sjuka i två veckor lyckades vi inte ta ikapp och den senaste veckan har varit stressig med sena kvällar och långa att-göra-listor. Vi har fått stryka några saker vi hade velat göra, och ta en del genvägar, men nu är vi klara och redo för julhelgen!
Idag har vi bara tre punkter på listan: besöka vänner som är i Sverige över julen, få kärt besök, samt griljera julskinkan.
Vilken härlig dag!

GOD JUL!

Av stå stycken träaskar som det legat dekorationsmaterial i gjorde jag en liten miniatyrhylla eller tittskåp eller tavelcollage eller vad ska jag kalla det? Jag målade askarna vita, chalkade dem och monterade ihop dem i ena sidan så att man kan öppna och stänga. Sedan fyllde jag varje litet fack med fina saker. Bilder på barnen till exempel. Utsidan dekorerade jag också, även om den egentligen aldrig kommer att synas.

Jag är oerhört nöjd med resultatet och den var SÅ kul att göra. Jag skulle vilja göra fler att ge bort som presenter, med vissa rutor tomma för egna fotografier, det är nästan så att jag vill köpa fler påsktuppar (eller vad det var) bara för att få fler träaskar.

Nu inser jag att jag glömde fota utsidan, jag får se till att göra det nästa gång jag har kameran framme…